|
 Apotekarverksamheterna
(Apoteksverksamheten SLL, Apoteksbolaget AB samt Apoteket AB och dess nätverk NEPI samtliga under tidigare regimer.)
Denna del av Skitspelet har pågått i drygt 30 år.
När jag köptes ut ur Apoteket så föregicks det av några möten. Inför ett av dessa möten så ringde dåvarande chefen, AD, för alla apotek inom SLL till den apotekare, BAC, som var biträdande apotekschef där jag då tjänstgjorde. AD ville ha negativa saker om mig som hon kunde använda mot mig vid mötet men fick inga. BAC blev nyfiken och frågade vad som de hade emot Gunnar och då rabblade AD upp en massa egenskaper som var negativa eftersom jag var receptarie men som varit positiva om jag varit apotekare. Bedömningen är inte min utan kommer från BAC.
Den officiella anledningen till att Apoteket köpte ut mig var att jag blev över i en omorganisation. Det är inte sant och Apoteket hade redan då brist på erfarna apotekschefer.
Orsaken till att Apoteket köpte ut mig var att jag vid upprepade tillfällen hade interagerat med första apotekardoktrinen; ingen receptarie får i något samhang visa sig överlägsen någon apotekare. Att anses överprestera betraktas som en dödssynd i ett monopolföretag. Kostnaden för att köpa ut mig låg på lite över tre M.
Till Er som underhåller skitspelet vill jag ställa en fråga. Om nu Sankte Per finns tror Ni då att han blir imponerad om Ni svarar att Ni har hindrat Gunnar från att utvecklas i sitt yrke på frågan om hur Ni har disponerat Ert yrkesliv?
Till två av de drivande, numera pensionerade från Apoteket, av Skitspelet dristar jag mig att ge ett gott råd. Ägna lite mer tid åt Era hustrur, i stället för åt Skitspelet, så kanske de slutar att agera som löptikar. Vem som den ena är förefaller väl uppenbart för det talas det vitt och brett om men för att se vem den andra är så kräv det nog lite uppmärksamhet. Om jag inte hade fått en sådan traditionell uppfostran så hade jag kunnat utsätta dessa personer för den optimala hämnden. För somliga är tydligen livslögnerna, försvaret av apotekarmyterna, viktigare än själva livet. Om det emellertid inte skulle vara fördelningen av tid som är problemet i dessa äktenskap så har väl en Er närstående givit ett ansikte till problemet så lösningen finns nära. Om någon skulle tycka att dess formuleringar är väl bedrövliga så kan jag lugna er med att jag inte drog relationkortet först och för de som gjorde detta så fanns det knappast någon gräns.
I andra halvan av 70-talet fick min dåvarande högste chef en akut svår sjukdom och hans inplanerade föreläsningar fick snabbt delas upp mellan tre personer varav jag var en. Gensvaret hos eleverna på mina föreläsningar uppskattades inte av de två andra (4,5) och detta kan anses vara begynnelsen till Skitpelet. Värre blev det när vi hade att studiebesök från ett asiatiskt land och de ställde frågan om vad det var för skillnad på Glukos infusion 5 % och 5,5 %. Jag väntade ut mina chefer (5) men när ingen av dem svarade så gjorde jag det och det passade sig verkligen inte. Jag togs åt sidan fick en helvetes utskällning och man kan lugnt säga att det inte hade med validiteten på mitt svar att göra, eftersom den som skällde ut mig inte hade en susning i sakfrågan. Tanken var väl att någon av Riddarna Av Apotekarmyterna skulle ringa Pharmacia och fråga samt meddela svaret senare. Ledtråden till det rätta svaret svaret är kristallvatten. Råvaran till den ena produkten innehåller kristallvatten, ad infundibilia, vilket den andra, anhydricus, saknar därav de olika procenttalen.
Sedan dess har den objektiva bilden av mig interagerat med apotekares subjektiva självbild. De två huvudmetoder som använts är osynliggörande och skitspel. Jag skulle kunna berätta nästan hur mycket som helst men det mesta har jag sparat till en kommande bok ”Öppet Ledarskap” och där avsnittet ”aktiv fördoldhet”. Där kommer jag inte bara att beskriva utan även efter förmåga försöka att tolka händelserna. Här kommer alltså ett urval.
Myndighetens tidning.
En dag på jobbet kommer en kliniker som jag hade projekt ihop med ner på jobbet. Med sig har han personer från en tidning ges ut av en myndighet under Socialdepartementet. Mötet resulterar i att jag lovar att skriva fyra artiklar till ett kommande nummer av tidningen. En av dessa skriver jag ihop med klinikern ovan. När jag är klar med artiklarna så skickar jag in dem till den medicinska chefen hos det företag som jag arbetar för och ber henne att titta på artiklarna.
Artiklarna kommer tillbaka med några korrekturtecken och jag gör de ändringarna som hon föreslår samt skickar in artiklarna till tidningen och väntar på att den skall komma.
En tid senare ringer en gammal arbetskamrat från ett tidigare arbete och berättar att jag ligger riktigt risigt till samt att två prefixdirektörer (6, 5/7 jag är osäker på vem den andra är eftersom det fanns två personer med samma namndel) går runt i korridorerna och berättar att de äntligen har fått stopp på den där Gunnar Bergendahl samt om han gör den minsta småsak ytterligare så skulle han avskedas ur företaget. Jag berättar sanningen för henne och blir knappt trodd och hon säger att om jag ljuger om att den medicinska chefen hade sett artiklarna så åker jag.
Nu tar jag kontakt med mitt fackliga ombud och hon bekräftar att det har varit ett möte om mig och om artiklarna och bekräftar att om jag skulle göra ytterligare en småsak så skulle jag avskedas. Då frågar jag henne varför man inte talat med mig och hon påstår att det är självklart att min närmaste överordnade talat med mig. Därefter berättar jag sanningen för henne samt ber henne fråga min närmaste överordnade när han talat med mig samt avslutar med att jag hoppas att jag inte stått och föreläst vi den tidpunkten som han anger.
Några dagar senare ringer min fackliga företrädare upp mig, något skakad, och berättar att hela min version stämmer samt att min närmaste överordnade fått en utskällning av mitt fack. Vid nästa chefsmöte tar min närmaste överordnade ut mig i köket under en kaffepaus och säger till mig att jag inte har gjort något fel.
Någon tid senare träffar jag av en tillfällighet chefredaktören för tidningen ovan på posten där jag bor. Hon berättar då mycket upprört att två prefixdirektörer varit uppe på myndigheten och levt rövare, skämt ut sig och undrar vad jag arbetar i för företag. Den undran delar jag med henne.
Bankkasetterna.
En dag på jobbet ringer en mycket affekterad kollega, Georg, och påstår att han alltid stöttat mig och nu hade jag ljugit honom rakt upp i ansiktet när jag påstår att de "inte har något på mig". Han påstod vidare att han hade fått information från Nils om att jag tagit två dagskassor och åkt på semester för pengarna. Senare har både Erik och Anne berättat liknande historier. Hon berättade dessutom om Företagets planer om att entlediga mig för stöld. Då drar jag mig till minnes en tidigare händelse då Nils och hans vapendragare Rasmus hade bokat tid hos mig en kväll. Jag kände i hela kroppen att det var något skumt på gång så jag laddade upp med en bandspelare och band samt informerade om att jag tänkte spela in samtalet och om det förekom något skumt så skulle jag snarast överlämna bandet till min advokat. Avsikten med mötet var troligen att entlediga mig för stöld. Mötet bestod av allmänt snack utan substans såsom att de berättade att de skulle på gåsamiddag senare på kvällen. När de gick så frågade Rasmus Nils om de inte skulle ta upp det som de kommit för men Nils bara hyschade honom.
Vad har hänt. De två omtalade bankkassetterna hade jag själv åkt upp med och lagt i Nordeas bankbox. Så gjorde jag alltid. När sammandragen kom var jag på semester och uppmärksammade inte genast att två kassor sakades. När jag kom tillbaka från semestern så skrev jag ett handskrivet brev till redovisningsavdelningen att jag personligen lagt kassetterna i bankboxen. De uppgavs att de trodde mig på mitt ord och tacka f-n för det för de visste redan då att den bil som tömt bankboxen hade blivit rånad. Denna information undanhölls mig av både redovisningsavdelningen och banken. I efterhand påstod de att det var för att jag inte skulle kunna påstå att jag lagt i ytterligare kassetter. Några månader senare blir jag kontaktad av polisen som berättar att det vid ett tillslag mot en kvart hade hittats mina två tomma kassetter och ville bara meddela mig detta. Jag bad att dom skulle kontakta redovisningsavdelning. De ringde mig och tackade för att jag hade bett polisen att kontakta dem och påminde om att de hela tiden hade trott på mig. .
Andra upplagan av Kompendiet.
När jag började bli klar med en andra upplagan av Kompendiet så skickade jag ut den på remiss. Den gick till Läkemedelsindustrin samt till den ansvarige (9) för läkemedelskunskapen hos min dåvarande arbetsgivare. Efter en tid så fick jag ett brev från en nära anhörig till honom där hon förklarade att de inte tänkte lämna några synpunkter samt att de såg fram mot ett friexemplar efter tryckning.
I samma veva hörde en stor fransk läkemedelsindustri av sig och berättade att de ville använda Kompendiet som ”dörröppnare” vid sina läkarbesök och undrade om jag kunde lämna en offert på 6000 kompendier. Vi hade inga diskussioner om innehållet i kompendiet utan det enda som vi diskuterade var priset samt omslaget. De ville ha 2000 Kompendier momentant så jag distribuerade läkemedelsföretagets kompendier direkt från tryckeri på pall. Vi hade en ytterligare diskussion om fotot på baksidan och när jag förklarat bakgrunden så var det OK. De berättade att responsen från de husläkare som de besökte var mycket god. Efter någon månad så ringde de och ville ha ytterligare 500 exemplar akut och därefter upphörde kontakten. På grund av att jag hade fullt upp med skitspel som pågick samt löpande arbete så funderade jag inte vidare på detta just då. Försäljningen till vårdhögskolor gick skapligt.
Vid ett antal möten med representanter (15, 16, 4) för min dåvarande arbetsgivare så diskuterades varför man inte köpte av kompendiet. Personer hos min dåvarande arbetsgivare har totalt köpt sju kompendier av en upplaga på cirka 11 000 exemplar. Bortförklaringarna stod som spön i backen. ”Vi nämns ju inte i förordet!” ”Det överensstämmer inte i disposition med vårt utbildningsmaterial!” etc. I denna veva skrevs också en famös recension. När jag hittar den så kommer jag att lägga ut denna i faximil. Recensionen var så svinaktig att deras avsikt var att jag inte skulle vilja har den publicerad men detta hade emellertid varit OK eftersom recensionen berättade mer om den som skrivit den än om Kompendiet. Recensionen publicerades aldrig.
Några år senare träffade jag på ett läkarmöte på en vårdcentral på Järvafältet den person som varit biträdande produktchef hos den läkemedelsindustri som köpt Kompendiet. Han berättade att någon höjdare hos min dåvarande arbetsgivare, ett företag med ensamrätt på distributionen i Sverige, hade ringt upp till dem och skrämt upp dem samt berättat några rövarhistorier. Detta hade resulterat i att de inte längre vågade köpa av Kompendiet. När jag berättade sanningen så blev de mycket upprörda.
Hade det inte varit vuxnare av (9) att agera öppet när han fick kompendiet på remiss ? När han numera talar om kunskapsföretag så brukar jag tänka på när DDR talade om demokrati. Det har aldrig framförts någon kritik, frånsett recensionen, på något av innehållet i eller pappret som kompendiet är tryck på från representanter för min dåvarande arbetsgivare. Kompendiet har i alla år varit obligatorisk kurslitteratur vid olika vårdhögskolor. Under 2006 kommer försäljningen att landa runt 350 kompendier.
Fjällhotellet
Under en period så hade Företaget en komprimerad ledarskola. Eftersom den i huvudsak lärde oss att spela en ny roll, den empatiske ledaren, så kallade jag den för Teaterskolan. Vi hade två kursledare, en intern och en extern, och satt på stolar ställda i cirkel som på den gamla tiden. Det fanns inget program utan ordet var i princip fritt. En av konsulterna, Göran, var andligen frånvarande under perioder genom att han satt och processade egna gamla obearbetade eller icke färdigbearbetade upplevelser. Den andra hade som huvuduppgift att rätta oss varje gång som vi använde ordet "man". Vi arbetade också i mindre grupper och vid ett sådant tillfälle så började eländet. Vår personalsamordnande chef kritiserade mig för att jag bara var helt öppen ner till midjan. Först så förstod jag inte vad de var på väg utan svarade snällt på alla frågor. Upplägget var att jag skulle komma ut som homosexuell men upplägget misslyckades och då framför allt av den orsaken att jag inte är homosexuell samt att jag aldrig haft sex med någon man. Jag blev mycket hårt ansatt genom att de andra sju cheferna turades om att argumentera. Huvudargumentet var "alla vet" samt "att det skulle kännas bättre efter". När det var mycket nära till en Jerry Springer så bröt övningsledningen för mat. Övningsledningen fick panik eftersom ingen hade informerat dem om spelet i förhand men ingen skall inbilla mig att det inte fanns ett godkännande från den prefixdirektör som medverkade samt att de inblandade hade snackat ihop sig innan. De hade även valt en lokal som låg långt från andra aktiviteter för att övningsledningen inte skulle få grepp på övningen.
Senare var Ingrid-2 så laddad eller om det nu var agresiv att det fräste saliv om henne när hon talade. Hon krävde fem gånger i rad att mina sexuella preferenser skulle vara dagen ämne. Jag tackade nej fem gånger och när Göran förstod att jag menade allvar så frågade han Ingrid om det fans någon händelse att diskutera och sa att det i så fall fans metoder för detta. Ingrid-2 svarade att det inte behövdes någon händelse eftersom alla redan viste. Göran höll en betraktelse över värdet av "alla vet" och avslutade med att han aldrig ens tänkt taken att jag skulle vara homosexuell. Det fans två orsaker till att jag inte ville diskutera mitt sexualliv offentligt. Den första är att det är mitt och mitt privata. Den andra var att de trettiotal chefer som var närvarande påminde alltför mycket om hajar när det finns blod i vattnet. Ledarskapsutbildning i ett monopolföretag, hej och hå!
På kvällen så ringde jag Viola på mobilen och Lilleapotekaren såg till att hela tiden stå inom hörhåll. Återkopplingen från Viola var kanon och jag lugnade mig så pass mycket att jag kunde gå och lägga mig för att sova. Viola tänker bättre än vad jag gör och min enda möjlighet att hävda mig intellektuellt är att hon behöver mer tid för att tänka än vad jag behöver.
Nästa morgon var övningsledningen panikslagna och lade in en övning för att få ihop gruppen. De chefer som var något att ha tävlade med varandra om att må sämst och de andra gick omkring och låtsades som om inget hade hänt men om jag tittade dem i ögonen så såg det ut som om ingen var hemma. Jag svarade endast på frågor som hade direkt bäring på löpande apoteksarbete. När prefixdirektören kom och satte sig bredvid mig till fikat så tog min kopp och gick in i en annan lokal. Vad som hänt spred sig snabbt på hotellet och jag fick mycket sympati från serveringspersonalen. Den enda av cheferna förstod vad som pågick samt visade sympati var Ann.
Detta var en av de frågor som jag sedermera tog upp med regiondirektören men han var övertygad om att inget hade hänt Av de som var drivande är idag två döda, en är skugga av sig själv och de övriga är överbefodrade om än han som ljög regiondirektören rakt upp i ansiktet snubblade till på slutet.
Det hemliga meddelandet.
Det är troligen denna ickehändelse som fick personer som i formell mening representerade Apoteket AB att besluta om att köpa ut mig från Företaget
Att sitta i slutna rum och konstruera rövarhistorier om icke närvarande personer och sedan använda dessa rövarhistorier som beslutsunderlag i personalärende är inte bara bevis på ett sviktande omdöme utan också exempel på ett gement agerande och är dessutom mot hela den svenska rättstraditionen. Där får man reda på vad man anklagas för, av vem samt vilket underlag som finns. Agerande enligt ovan förekommer under stundom i totalitära stater. Att sedan selektivt vidareföra informationen samt alltid med tysthetslöfte är knappast mindre svinaktigt. Till och med ett barn förstår att om man berättar något mot tysthetslöfte gentemot den som påstås ha utfört handlingen så ljuger man. Man måste väl vet om vad man gjort eller sagt?
En måndag morgon i andra halvan av 90-talet ringer telefonen på jobbet. Det är en mycket affekterad man, Ove, som ringer. Jag mins inte att vi någonsin talats vid frånsett att vi kan ha möts 20 år tidigare då han krängde läkemedel för läkemedelsindustrin "Royce-Royce" på min dåvarande arbetsplats. Han upprepar hela tiden två fraser. Den ena är att han skall polisanmäla mig och den andra är att hans hustru ligger helt utslagen och det enda som hon lyckas pressa fram är mitt namn. Jag informerar honom att det är helt O.K. att polisanmäla mig men att jag varken kan förstå för vad eller varför han hotar att polisanmäla mig. Man hotar inte med polisanmälan man bara anmäler. Då lugnar han sig något och berättar att han har nåtts av information om att hans hustru skulle ha en relation med en annan man, Gustaf. Han påstår inledningsvis att det skulle vara jag som förmedlat den informationen.
Hans hustru, Karin, hade pressat mig hårt med arbetsrelaterade telefonsamtal under en period. Efter ett av de samtalen hade jag gått tillbaka till kaffebordet och sagt att jag förstår inte att hon pressar mig så hårt när hon själv sitter på en bomb. De två andra vid kaffebordet krävde då att jag skulle förklara mig. Jag berättade då om kurs i Företaget där vi på kvällskvisten sätt kvar några herrar i baren och pokulerade. Då dök Karin upp och efter en kort tid så lämnade Karin och Gustav sällskapen och gick. Dessvärre så har jag alltid haft en talang för att vilja vara ball så jag sa att det var underligt att det verkade ha fått hotellrum åt samma håll. En av grabbarna, Olof, berättar att de har en relation men att de inte tycker om att man pratar om det. Samma information har jag sedermera fått både från Margaretha och Karin själv.
Denna händelse har sedan transformerats till att jag skulle ha informerat Ove om hans hustrus relation med Gustaf. Detta är inte sant och jag har aldrig tagit någon typ av kontakt med Ove. De kontakter som jag tagit med Karin hade helt varit yrkesrelaterade och reducerade till ett absolut minimum. Jag hade i affekt, min yrkesroll gungade, berättat om Gustaf för två personer vid ett kaffebord på mitt jobb! Detta är sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.
Om ledande personer inom Apoteket AB, exempelvis de två som jag förhandlade om avgångsvederlag med, hade fäst någon som helst tilltro till rövarhistorien ovan så tror jag att mitt avgångsvederlag hade kostat Apoteket AB några månadslöner i stället för som nu några miljoner, 21´x 12 x 7,5 + sociala avgifter mm.
Dessvärre är inte alla personer lika kloka. Medelvärdet för antal bestick i besticklådan anses vara 100 men efter att ha varit utsatt för 30 år av skitspel så tror jag att det snarare är 80 men det kanske är så att besticken finns men att de är allt annat än välordnade.
Startsettet för barn.
(texten är under utarbetande)
En Farmacevtisk Tidskrift.
En kliniker och jag hade under några år följt leveranserna av läkemedel, främst bensodiazepiner, till olika mottagningar och vårdavdelningar för missbrukare. Dessa redovisades årligen på microfich så att det var ett ganska lätt arbeta att sammanställa läkemedelsdelen eftersom missbruksmottagningar alla hade samma klinikkod i kombikakoden oavsett var inom SLL de återfanns. Till att dividera med så använde vi vårddygn för slutenvården och öppenvårdsbesök för öppenvårdsmottagningarna. Som intern standard hade vi med Antabus och Dipsan.
Den första tidning som publicerade oss var CAN-tidningen, se CV, och den sista var SOU om än i en bilaga.
I god tid till hearingen om bensodiazepiner 1991 skrev vi ihop en artikel som tillsändes EFT. Jag tog kontakt med redaktören, vi kan kalla honom Hans, och han sa att han var tacksam för artikeln och att den skulle publiceras i kommande nummer. Detta glade mig oerhört så jag ringde min prefixdirektöt (6) och berättade. Om han också upplevde någon glädje så dolde han den väl. När den gemensamma konferensen, MPA/SOC, om bensodiazepiner började närma sig så ringde jag EFT för att få några friexemplar att vifta med på konferensen. Jag fick endast tala med biträdande redaktören och hon förstod inte vad jag talde om. Hon hade aldrig ens sett artikeln! Vad som troligen hänt är att (6) kontaktat Hans och att de gemensamt bestämt att lyfta ur artikeln. Under resterade tid som jag hade (6) som närmaste chef så beklagade han sig över att jag aldrig berättade något!
Kompisen.
Under cirka 20 år har jag trott mig ha haft en kollega som kompis (18). Vi har talats vid på telefon några gånger per vecka och på den tiden som han var yrkesverksam så delade vi ofta hotellrum på chefsmöten. Han var aldrig min vän utan spelade bara min vän. Hans roll i skitspelet var att förse de andra "Riddarna .." med detaljinformation om mig för att lättare kunna styra skitspelet. Vid vårt sista samtal sa han att dom inte kunde åse min framgång och att de krävde att jag helt slutade att föreläsa. Det luktar axel II lång väg. Han har troligen också varit med och agerat mot mitt X i ett försök att få mig att sluta föreläsa den vägen. Vidare sa han att de skulle sluta att trakassera mitt X mot att jag lovade att sluta föreläsa. Snacka om att ta sig rätt. Det skall bli spännande att se hur hans tidigare medarbetare och hans hustru agerar när denna kunskap sprider sig. Han är den i särklass värsta fähund som jag träffat och det har verkligen funnits att välja bland.
Nyligen kontaktades en av forskarna vid en institution med "information" om mig. Denna var synnerligen lögnaktig och hade som syfte att berörd institution inte längre skulle ta in mig som föreläsare. Detta är inget nytt utan är en stående del av skitspelet. Under mindre tid än ett år så finns det minst tre liknande händelser. Här skulle man kunna föra en diskussion om vad gränsen för friskt går men den diskussionen överlåter jag till läsarna. Det som var nytt denna var gång att den innehåll information som bara "kompisen" (18) kunde ha förmedlat. Jag skulle bli mycket förvånad om han själv tagit kontakt med representanter för institutionen för enligt min uppfattning är han alldeles för feg för detta. Vän av ordning kanske kan bli förvånad över att "Riddarna.." endast ljuger ihop en massa skräp om mig i avsikt att jag inte längre skall anlitas som förläsare och att de inte föreslår en alternativ föreläsare. Finns det ingen att föreslå? Nästa gång som jag är uppe på berörd institution så kommer jag inte att lämna denna förrän jag har namnet på den eller de som kontaktat personer på institutionen enligt ovan.
Jag kommer att låta stämma någon av de inblandade för förtal vid Stockholms tingsrätt. Det är egalt för mig vem som jag stämmer. Tingsrätten är vidtalad. Jag har gått ut med ett erbjudande i 98 exemplar och så fort som det räcker för åtal så agerar jag.
Snälla lilla apotekare det är faktiskt inte så att landets lataste och okunnigaste apotekare i varje situation är överlägsen samtliga landets receptarier. Orsaken till att officerare på den gamla tiden hade en särställning inom försvaret var att det var de enda som kunde läsa på den tiden. Motsvarande särställning inom läkemedelsvärden ger inte kunskapen om HPLC och detta beror på att användningen av HPLC är relativt begränsad i det dagliga arbetet med läkemedel eller kunskap om dessa.
2011-01-18 I söndags så såg jag en av mina tidigare chefer från Apoteket både i Rapport och Agenda. Han berättade hur dåligt Försäkringskassans rehabilitering fungerade och hur bra som Apotekets rehabilitering fungerade. Det sades inte att det senare endast gällde om man var en i innegänget. Själv så var jag sjukskriven för symtom efter långvarig negativ särbehandling, sic. Under nio månaders sjukskrivning så hörde ingen överordnad av sig alls. Därefter hörde mitt fack av sig och meddelade att arbetsgivaren ville köpa ut mig.
Magnum påstod både i Rapport och Agenda att han varit regionchef i Apoteket. Hans närmaste chef under en period var regionchef. Om man vill kalla hans tjänst distrikts- eller områdeschef är en smaksak. Jag har påstått det tidigare och jag påstår det igen: ” När apotekare berättar om apotekare, inklusive dem själva, så är det som när smågrabbar berättar hus starka deras pappor är.
Sammafattning.
Vid ett flertal tillfällen sökte jag hjälp hos linjeorganisationen (14,15,16), hos min fackförening samt en gång hos Socialdepartementet för att få slut på osynliggöranden och skitspel. Pappren på Socialdepartementet finns diarieförda. Den enda hjälp som jag fått är från två personer, Anders och Hans, som vid olika perioder arbetat som tjänsetemän hos min fackförening.
Jag vill påpeka att det inte finns någon händelse som kommunicerats till mig av linjeorganisationen annat än kommentarer av typen: ”Vi tycker inte om att du föreläser!” ”Vi har så det räcker på dig!” Om det funnits någon verklig händelse att ta upp så är jag övertygad om att de gjort detta, men den givande sidan av skitspel lämnar sig ju knappas för protokoll eller offentligheten.
Under de knappt 15 år som jag arbetade som lokal chef inom Apoteket/Apoteksbolaget lyssnade vid ett tillfälle en av mina överordnade, Magnum, till en av mina föreläsningar. Det var på ALNA. Nästa chefsmöte inleddes med att han beskrev föreläsningen och man kan lugnt säga att han var lyrisk. Det är den mest positiva återkoppling som jag fått på någon föreläsning hittills. Denna händelse ligger cirka 15 år tillbaka i tiden. Dessvärre så var det nog denna händelse en av de två händelser som triggade AD Stockholm att börja att agera mot mig
För att öka fullständigheten vill jag påpeka att jag under de två senaste militärtjänstgöringarna fått betyget X9X, uttalas tio nio tio. Båda dessa tjänstgöringar har varit under den tid som skitspelet pågått och varit ett välkommet avbrott eftersom det inom Armén är OK att försöka göra sitt bästa samt att man inte medvetet måste underprestera för att inte interagera med den subjektiva självbilden hos personer som är eller anser sig vara ens överordnade. Jag har hört talas om andra personer som haft X som sista siffra men aldrig sett någon. Den person som satte betygen var sedan länge yrkesofficer. Dessvärre är han idag avliden..
2011-08-09
Jag får ibland frågan om jag tycker att apotekargruppen är homogen, och det tycker jag. Under mitt yrkesliv har jag träffat en handfull atypiska apotekare, alltså personer som är som folk är mest och inte låter sig styras av en ny variant av ståndssamhället eller för den delen apartheid light Somliga av de typiska maskerar det väl men det är bara att skrapa på ytan så kommer det fram. De atypiska är alltså inte fler än att jag kan namnge åtminstone fyra: Göte (ITV-filmerna), Leif (FN-insatsen), Ingegerd (Boken) samt Margareth. Till detta kommer en femte som jag dessvärre glömt namnet på men om jag skriver att hon har anknytning till FN-insatsen på Balkan så tror jag att hon känner igen sig. Vidare så tillkommer kanske tre-fyra (Björn, Leif, Ulf) personer som jag egentligen inte arbetat med utan träffat på möten och föreläsningar. Till den första gruppen hoppas jag att det kommer att tillkomma ytterligare en person och för att inte repressionen skall drabba honom så ger jag honom ett kodnamn.
Under 70-talet så var jag nog den i Sverige som inspekterade flest läkemedelsförråd i primärvård. Jag lärde känna de högsta cheferna inom primärvården ganska bra och då speciellt den biträdande chefen. På den tiden så fanns det ingen läkemedelkommitté i primärvård och biträdande chefen och jag tänkte att starta en och med henne som ordförande och mig som sekreterare. Hon kallade till ett möte hos sin högste chef och jag tog med min närmaste chef. Allt gick Ok frånsett att min chef gjorde en slät figur. När vi kommit ut från mötet så säger min chef att det är klart Gunnar att du får vara med i läkemedelskommittén med Karin, en apotekare, skall bli sekreterare. Jag så då att om jag inte får bli sekreterare så blir det ingen läkemedelskommitté. Jag vet inte vad som hände bakom min rygg men det blev inte Sveriges första läkemedelskommitté i öppenvård för det blev inget alls frånsett att jag fick Karin som dödsfiende. Något senare så fick både min chef och jag nya anställningar. Jag borde inte bytt jobb utan lämnat apoteksvärlden.
Om jag fått en tioöring för varje liknande händelse så skulle jag …………….
|
